head in the clouds

Sitter här på jobbet och ångrar mig.
Jag är så svag och så mesig. räckte med min kollegas kommentarer när jag sa att jag tackat nej till jobbet som LSS-handläggare så sjönk mitt självförtroende totalt. vet att jag inte ska läsa in så mycket i vad andra människor säger och gör men jag kan inte låta bli att ta åt mig hela tiden. Det är min extremt dåliga självkänsla som gör att jag reagerar som jag gör.
Jag förstår visserligen att det är ett steg  i rätt riktning att jag nu vet varför jag känner och tänker om jag gör och varför jag automatiskt börjar tvivla på mig själv så fort någon ger en kommentar till mig om mina val i livet.

Jag VET att jag inte gjorde fel när jag tackade nej (det var bara extremt kokat av mig). Och jag vet att jag tackade nej av en anledning och att den anledningen inte är fel, bara extremt korkad..
Jag VET att jag tackade nej för att jag vill följa min magkänsla och för att jag vet att jag vill jobba med barn och ungdomar.
Jag VET att jag gått fel inriktning för det, men jag är trots allt socionom ändå! jag har en socionomexamen! jag är lika mycket värd som alla andra socionomer, eller hur?

Jag kan GÖRA fel saker men jag kan aldrig VARA fel. det har min bok lärt mig och jag tycker det låter klokt.
Det var kanske jättefel av mig att tacka nej till ett 6 mån vikariat, men nu är det som det är. Jag får stå för mina val. Jag är bara stolt över att jag KAN göra val, och att jag faktiskt har valmöjligheter i mitt liv =)
JAG väljer hur jag vill leva mitt liv! Ingen annan!

Dessutom; Spela roll egentligen. Jag menar, arbetslös kommer jag ju bli oavsett vad. Skillanden är att nu blir jag arbetslös över SOMMAREN eftersom viket slutar 15 juni.
Hade jag tackat ja till jobbet inom LSS hade jag blivit arbetslös i november. VINTER...
Då är jag hellre arbetslös i sommarvärmen =P

FAttar inte att det ska vara så jobbigt och komplicerat att leva, att vara vuxen antar jag. Så mycket som ska fixas och så mycket som måste stämma. Kan man bara inte få slappna av en stund och få känna sig trygg för ett tag. Hela mitt liv känns som det varit i gungning sedan vi tog examen. Sedan dess har allt bara varit som gungfly... Man kämpar för att hålla sig flytande men man har ingen aning om hur länge till man orkar kämpa mot vågorna och de bottenlösa svarta hål som man konstant snubblar över här och där.

Idag var en bra dag på jobbet och jag kände verkligen att "Det här är vad jag vill jobba med i framtiden".
Att jag känner så tolkar jag som att jag trots allt gör rätt som chansar allt och hoppas på att få en fast tjänst här.
Det finns ju egentligen ingenting som säger att jag kan få den tjänsten. det finns säkert miljoner socionomer där ute som passar bättre än mig...
MEN detta är vad JAg vill och den enda som kan göra det som jag vill är ju jag själv (flummigt skrivet..)
Jag måste ju satsa och chansa lite för att kunna vinna! =)

Och får jag nu inte jobbet, ja då får vi lösa det då.

Just nu är det SOMMARJOBB som är The Big Issuie!
Har sökt massa men ingen som nappat än =/
Har sökt lite uskajobb också och det kommer nog sluta med att jag får ta ett vanligt vårdjobb igen. Två steg fram och ett tillbaka heter det ju.. ; )

Frustration är vad jag känner just nu inför hela jobbsituationen!!!!
Är tillbaka där jag var i januari igen med jobbsökande och letande och panik... =S
Fast nu har vi ju lägenhet iallafall =) Boendet är lugnt, förutom en dyr hyra.. men men.. Inget kan vara perfekt =)


See Ya!!