Funderingar (långt inlägg)
Jag måste börja vara mer ärlig. Jag har svårt att vara ärlig mot mig själv har jag märkt (Boken jag läser lär mig mycket och öppnar mina ögon för mycket nytt).
Det är inte ärligt att inte kunna säga nej
Jag är nog en av Sveriges sämsta människa på att säga nej. Men aldrig har jag tänkt på att det är oärligt att inte kunna säga nej. Det är oärligt mot mig själv och mot andra. Det är inte snällt av mig att vara så mesig och inte klara av att säga nej.
Och se nu bara, nu när jag äntligen klarade av att säga nej (till jobbet) Ja då går jag runt och har dåligt samvete över det och ångrar mig. Herregud! Hur patetisk kan man vara?!?
Har funderat på det här med jobb igen. Allt handlar ju egentligen bara om Vad vill jag jobba med?
Och det ärligaste svar jag kan ge på den frågan är: JAG VET INTE!!!
Jag vet verkligen inte vad jag vill. Vad jag vill jobba med, vad jag vill bli när jag blir stor, vad jag vill med mitt liv!
Eller, Jo egentligen Vet jag ju vad jag vill med mitt liv just nu. Det enda som jag har velat de senaste två åren är att få barn. Det är min enda starka vilja. Sen vad jag jobbar med spelar ingen större roll. Kanske är det därför jag är så velig just nu över vad jag vill jobba. Jag Vill inte jobba! Jag vill vara mammaledig.. ; )
Mer ärlig än så kan jag inte vara.
Jag känner bara meningslöshet när jag tänker på mitt liv.
Jag vet att jag vill jobba som kurator när jag blir stor, det vet jag. Men jag är ju inte vuxen än. Jag måste ju göra något med mitt liv fram tills dess att jag blir vuxen.
Jag har förändrat mitt tänkande. Jag har varit ganska bitter och skadeglad men jag har börjat kunna jobba bort det nu när jag börjat bli medveten om hur jag mår och hur jag tänker. Man kan styra sitt liv och man bestämmer själv hur man vill må. Jag är less på att må dåligt och har därför slutat att vara avundsjuk på andra människor (eller jag FÖRSÖKER i alla fall att inte känna negativa känslor för andra). Den enda som mår dåligt av att vara sur och tvär är ju jag själv.
Och det är så SKÖNT att faktiskt kunna glädja mig åt andra människors lycka, fastän jag i botten nog kan vara lite avundsjuk ändå ; ) Men avundsjuk får man vara ibland tycker jag så länge det inte tar över ens liv och tankar =)
För en månad sen hade jag blivit svart av avundsjuka och svartsjuka och mått dåligt av vissa nyheter som jag fått den senaste veckan. Men nu har jag valt att bli glad istället och det är så mycket skönare och härligare! =D Och jag ÄR verkligen glad! Jag fattar inte varför jag tidigare har valt att vara en sån bitter och sur människa inombords. Det är så onödigt och dumt! Man väljer verkligen hur man vill leva sitt liv, eller i alla fall hur man väljer att känna och tänka. Sen händer ju alltid en massa jävelskaper i livet, men dem kan man inte påverka. Man kan bara välja hur man vill tackla problemen och hur man vill gå vidare med det som hänt.
(Usch vad präktig och äckligt korrekt och duktig jag låter! *He he*)
Ett annat problem med mig är att jag alltid, alltid jämför mig med andra. Och det inser jag ju nu hur dumt och onödigt det är. Det finns alltid någon som är bättre. Så varför ska man slösa energi på att jämföra sig hela tiden och konstant känna sig dålig och sämre. Jag är den jag är och jag duger precis som jag är.
So what om han eller hon är bättre än mig på vissa saker. Jag kan ju ändå göra mitt bästa på mitt sätt.
Så har jag känt här på mitt nya jobb, de andra är ju så mycket duktigare, mer professionella och så mycket bättre än mig. Och de är dom ju!
Men skillnaden är att jag nu börjat försöka se det som att jag är ju också duktig på andra saker och bara för att alla andra är duktigare än mig så betyder det ju inte att jag som person är mindre värd. Jag är bara inte lika erfaren och bra på mitt jobb men som person duger jag ju ändå. (försöker jag intala mig i alla fall, mitt mantra som kommer att bli en sanning bara jag säger det till mig själv tillräckligt många gånger.. hoppas jag)
Jag kan ju bara göra så gott jag kan, och räcker inte det så får jag väl ta ett annat jobb eller utbilda mig mera. Det är ju bara jag själv som kan bestämma vad jag vill med mitt liv och just nu verkar jag vilja lära mig att jobba som fältassistent. Sen om jag inte passar för detta jobb så får jag väl se mig om efter något annat som verkar skoj. Jag är villig att lära mig och för att lära sig måste man vara nybörjare och sen lära av sina misstag, så brukar man väl säga?
Så var vi tillbaka där till vad jag vill med mitt liv. Jag skiftar ständigt i vad jag vill? När jag tar ett beslut ångrar jag mig i nästa sekund. Varför är jag så velig? Vad är jag rädd för? Varför kan jag inte bara ta ett beslut och vara nöjd med det sen? Varför måste jag alltid se till alla andra möjligheter och konsekvenser som kommer av alla andra beslut? Ett enkelt ja eller nej ska väl inte vara så svårt, eller? Vad beror min beslutsångest på? Jag kan aldrig göra ett enkelt val, vad det än gäller. Ska jag ha cola eller fanta? Bulle eller kaka? Magnum eller Nogger? Se kanal 3 eller kanal 5? Gå ut och festa eller stanna hemma? Ha jeans eller svarta byxor? Topp eller tröja?
Ja jag kan vela i evighet. Jag är en mardröm att umgås med. Kan verkligen aldrig ta ett snabbt beslut. Jag måste alltid väga in alla för och nackdelar. Alltid!
Herre Gud. Jag är verkligen en patetisk människa , på gott och ont!!
Åter till nuet.
Mina känslor just nu är HEMLÄNGTAN!!!! Jag saknar min familj! Och jag saknar tiden i Umeå när vi hade det som bäst, innan skolan slutade och allt var så bra. Skriva uppsats, träna och tacotorsdagar!!
Igår när jag stod i lägenheten i köket och packade upp tallrikar kom hemlängtan över mig. Jag insåg att "Varför packa upp allt det här, det finns ju ändå ingen som jag kan bjuda på middag". Jag kände mig så ensam. Och det är så LÅNGT hem.. Min familj är mitt viktigaste. Mamma och pappa och mina syskon. De är alldeles för långt borta. Visst kan man hälsa på men det är ändå så långt bort. Jag har inte insett att vi flyttat än. Det blev bara så verkligt när vi stod där igår i lägenheten och packade upp alla våra grejer. Vi bor inte i norrland längre?
Visst kommer vi att flytta hem igen (det måste vi) men det är ju flera år till dess. Vi måste ju bo kvar här minst 2-3 år efter allt stök det varit att flytta hit.. ; )
Det kommer nog ordna sig.
Det är nog allt nytt som gör mig instabil just nu. Allt som hänger löst i mitt liv vad gäller jobb. Vill bara ha en stabil inkomst så jag kan slappna av för en stund. *Suck*
Måste välja vilket fack jag vill vara med också. Står kvar inom Kommunal men ska gå över till SKTF, men så imorse läste jag om Akademikerna som har den billigaste a-kassan.. Hm.. Vad ska man välja!? Och hur ska man veta vad som är bäst? Jag fattar noll! Är verkligen inte insatt i det där med fackliga frågor. Jag tar det som blir enklast och hoppas att jag aldrig behöver använda mig mer av a-kassan eller av fackliga frågor.
Ja ja.. Livet går vidare.
Ikväll skall det flyttas mera och fixas och donas så kanske sängen blir klar så vi kan sova vår första natt i vår nya lägenhet. Det vore så skönt! =) Ska inviga badkaret också till helgen =P så mysigt!! =D
Gu vad långt detta blev.. Mycket tankar i skallen och jag behöver verkligen ventilera mig märker jag =)
men detta är ju en blogg så jag får vara egocentrerad =P
Jag skriver för mig själv. att sen alla kan läsa det är väl min längtan efter att bli sedd som bli tydlig.. ; )
att bli sedd och få uppmärksamhet är väl vad det hela handlar om egentligen att blogga och skriva dagbok på nätet.
Jag kommer nog aldrig bli vuxen =P
